Orientation week

Idag började det officiella programmet för utbyteseleverna. Först höll en person från universitetet ett välkomsttal och sen hade vi en lång föreläsning om Izhevsk, Udmurtien och Ryssland. Sen sku vi bl.a diskutera med varandra hurdana våra första intryck av staden och landet är, varför Ryssland är så byråkratiskt, varför ryssar aldrig ler och vad man ska göra om man får hemlängtan. Allt på ryska förstås, jag var inte riktigt den aktivaste deltagaren. Av alla utbyteselever som är här är jag säkert sämst på ryska. Som tur vad brukar min tutor Alyona alltid se till att hon är nära till hands ifall jag har nåt att fråga.

Efter föreläsningen åt vi lunch på universitetet. Måste bara nämna att i matsalen finns det bara gafflar och skedar. Ifall man absolut vill ha en kniv måste man köpa en av plast från kassan. De är nämligen rädda att nån ska använda kniven som ett vapen :)

Efter lunchen satt vi en stund i en park före vår rundtur av staden började.

 Från vänster: Tutorena Aleksei och Yulia, Alana USA, Alyona tutor, Saskia Tyskland, Anna tutor, Maria Tyskland, Alessio Italien, Ville Finland, Marketa och Hanna Tjeckien

 Pushkin monument - Jag och Saskia gör en typisk rysk pose (Jag tror bilden egentligen ska tas ur grodperspektiv). De ursnygga lippisarna fick vi för att universitetet fyller 80 år iår.

      Min skola

 Våra guider - den Udmurtiska nationaldräkten till väster och den ryska till höger

Monumentet som byggdes för att visa samarbetet mellan det udmurtiska och ryska folket 

Sommarparken

                                                Hela gruppen samlad utanför presidenten hus

Hanna och Saskia



Ville

Dag 5

De första dagarna i Izhevsk har gått riktigt bra. Min tutor Alyona är mycket trevlig och de andra utisarna och deras tutorer är också snälla. Hittills är vi två personer från Finland, två flickor från Tyskland, en pojke från Italien, två flickor från Korea och en flicka från USA.  Vi ska bli runt 30st, så många ska ännu komma.

Jag har nu varit fem dagar i Izhevsk.  Bäst har jag lärt känna de två tyskorna som kom med samma tåg som jag från Moskva. Imorgon börjar det officiella programmen för utbyteseleverna och från och med första september börjar skolan. Hittills har vi bara tagit det lugnt och förberett oss för livet i Izhevsk. Registrerat oss, skaffat id-kort för universitetet, skaffat telefonnummer och internet.

Igår gick alla utbyteseleverna + några tutorer till en bar här nära, Бар Веселых Историй – Baren med de glada historierna/minnena. Hittills har jag nästan bara talat engelska med alla men igår, efter några öl, kom det även text på ryska J  ”Tyvärr” är nästan alla utbyteseleverna ganska duktiga på engelska, så det känns lite onödigt att kämpa sig fram på ryska när allt sku gå så mycket snabbare på engelska. Koreanerna är de enda hittills som inte talar engelska så jag borde kanske försöka vara med dem lite mer. De har redan varit här ett halvt år och talar ganska bra ryska och verkar förstå mig helt bra fast jag glömmer en del av orden eller böjer dem fel.

Nu ska vi gå ut med några av utisarna igen. Vi har försökt göra nåt ”kulturellt”/roligt varje dag. Vi har varit och bowlat, till ett planetarium, gått runt på stan och ätit konstiga maträtter. Får se vad vi hittar på idag J

Före jag åkte fick jag en present av min kompis Mimmi. Jag får först öppna den då jag känner stor hemlängtan.  Både till min och säkert även hennes stora förvåning öppnade jag inte så fort jag landade i Moskva

Resan till Izhevsk

(Skrivet i tåget på morgonen 24.8)

Resan började förvånansvärt bra. Pappa förde mig till flygfältet. Min packning var enorm. Lite för enorm, för tanterna på Finnair klagade över de 29kg jag ville ha med mig. 40 € skulle de ha villa ha extra.
-Jag går och kastar bort lite onödiga saker, sa jag, och smög bakom knuten.  Det gjorde jag förstås inte, utan flyttade helt enkelt de tunga saknerna från min kappsäck, böcker och likande, till min ryggsäck. Min ryggsäck vägde säkert närmare 15kg men när jag kom tillbaka till disken visade min väska 24kg. Oj så mycket saker du slängde bort sa tanten. Mmm… nickade jag och gav henne en sorgsen blick över alla mina förlorade prylar. När jag gick bort från disken sken jag av stolthet. Jag hade både undvikit tilläggsavgiften och fått behålla alla mina saker dessutom hade jag  fått den snorkiga Finnair-tjejen att känna sig lite skyldig.

win – win – win

Jag blev förvånad över hur få som påriktigt kan engelska i det här landet. Jag visste att det var dåligt, men jag hade ändå räknat med att tanten i info-disken på flygfältet skulle ha kunnat något. Нет! Ingenting. Hela resan har jag tagit mig fram på ryska och mycket handgester. Jag klarade mig felfritt ända tills jag kom till tågstationen. Jag hade massor med tid på mig och vandrade omkring lite, gick till matbutiken, tittade på folk, men sen började allt börja gå snett. Ett hjul från min reseväska lossnade, jag inte ätit annat än morgonmål och var både hungrig och trött. Väskorna kändes som om de vägde ett ton tillsammans och ingen hade svar på mina frågor.  När jag äntligen kom fram till en disk efter ca en kvarts köande blev jag alltid vidareskickad till en annan kö och måste vänta där igen. Detta höll på i säkert en timme. Nå efter en stund fick jag fram vart jag skulle gå och stressen försvann.

Tåget är inte alls så farligt som jag trodde. Det är ganska frächt, människorna har varit trevliga. Det talar en massa med en, och när du ser ut som ett frågetecken, skrattar de lite, säger nåt åt grannen bredvid och fortsätter berätta historier för dig. Alla har en egen säng. Vissa är färdiga och ser ut som på sverigebåten, andra är fixade till två stolar och ett bord så man har nånstans att sitta. Det finns två stolar så att den som har sängen över dig också ska kunna sitta. Allt går ut på kommunikation. Den som har den nedre sovplatsen måste helt enkelt saga till när den vill gå och sova och då hoppar den andra upp. Ett sånhänt system skulle aldrig fungera i Finland. Alla är så tätt inpå varandra. Det finns extra madrasser och lakan så det blir nästan som en riktig säng. Lite mindre dock. Bara ca 70 cm bred och 180cm lång. Mig störde det ju inte så mycket, men de var många gubbars fötter som hände på utsidan i gången J Hela vagnen är i princip öppen men är ändå indelad i kupeér på 6 pers, 4 sängar på ena sidan och 2 på den andra. Jag vågar inte ta foton här inne, för det finns så mycket folk och de vill knappast bli fotade. När man kommer in i tåget går alla och byter om till skönare kläder och sätter på sig flip-flops eller morgontofflor. Det är en ganska familjär stämning här. 

 
Här är en bild över en 3:e klass vagn "Platskart Платцкарт". Det såg ganska exakt ut såhär även i mitt tåg

I min kupé sover en äldre tant, en ensam gubbe och en familj med en jätte söt dotter på ca 3 år. På andra sidan sover jag och Vladimir. Jag nere och ”Valeri” uppe. 
Vladimir är en lustig typ. Han har långt svart hår, svarta kläder, han tycker om heavy metal och skräckfilmer, han tycker inte om att lakan eller att sova i en säng, han sover hellre på soffor. Och så tycker han om blommorJ 
Som en typisk finne började jag direkt läsa en bok då jag steg ombord på tåget, jag hade även satt musik i öronen för att inte bli störd av andra. Han fattade tydligen inte vinken för han började genast tala med mig. Han kan faktiskt lite engelska men byter ofta till ryska då han inte kommer på något ord. Vi har talat om allt möjligt, filmer, musik, Izhevsk, Ryssland, Finland, studier och blommor såklart. Helst skulle jag ha suttit tyst för mig själv men det kändes väldigt oartigt eftersom resten av passagerarna talade med varandra. Vare sig de kände varann eller hade något gemensamt. Jag försökte fejka att sova ibland men så fort som jag öppnade ögonen började han genast prata. Skulle han bara babblat på skulle de ha varit helt okej, men efter varje mening stannar han upp för att kolla om jag förstod. Såg jag ut som ett frågetecken försökte han förklara meningen i andra ord. Att nicka och le fungerade inte heller för han frågade frågor helatiden. Just nu sitter han också och tittar på mig och väntar säkert på att jag ska lyfta huvudet från skärmen så han sku kunna börja tala. Det tänker jag faktiskt inte göra. Vi har talat i stort sätt hela tågresan (som är 15h) förutom den fantastiska stunden på natten då man sku sova och fick vara ifred. Imorse då jag steg upp såg jag till att helatiden se jätte upptagen ut så han kanske sku fatta vinken, vilket har han delvis gjort.

Nu är det bara 1h kvar av tågresan. Det känns jätteskönt. 

      Tåget från Moskva till Izhevsk