Resan började förvånansvärt bra. Pappa förde mig till flygfältet. Min packning var enorm. Lite för enorm, för tanterna på Finnair klagade över de 29kg jag ville ha med mig. 40 € skulle de ha villa ha extra.
-Jag går och kastar bort lite onödiga saker, sa jag, och smög bakom knuten. Det gjorde jag förstås inte, utan flyttade helt enkelt de tunga saknerna från min kappsäck, böcker och likande, till min ryggsäck. Min ryggsäck vägde säkert närmare 15kg men när jag kom tillbaka till disken visade min väska 24kg. Oj så mycket saker du slängde bort sa tanten. Mmm… nickade jag och gav henne en sorgsen blick över alla mina förlorade prylar. När jag gick bort från disken sken jag av stolthet. Jag hade både undvikit tilläggsavgiften och fått behålla alla mina saker dessutom hade jag fått den snorkiga Finnair-tjejen att känna sig lite skyldig.
win – win – win
Jag blev förvånad över hur få som påriktigt kan engelska i det här landet. Jag visste att det var dåligt, men jag hade ändå räknat med att tanten i info-disken på flygfältet skulle ha kunnat något. Нет! Ingenting. Hela resan har jag tagit mig fram på ryska och mycket handgester. Jag klarade mig felfritt ända tills jag kom till tågstationen. Jag hade massor med tid på mig och vandrade omkring lite, gick till matbutiken, tittade på folk, men sen började allt börja gå snett. Ett hjul från min reseväska lossnade, jag inte ätit annat än morgonmål och var både hungrig och trött. Väskorna kändes som om de vägde ett ton tillsammans och ingen hade svar på mina frågor. När jag äntligen kom fram till en disk efter ca en kvarts köande blev jag alltid vidareskickad till en annan kö och måste vänta där igen. Detta höll på i säkert en timme. Nå efter en stund fick jag fram vart jag skulle gå och stressen försvann.
Tåget är inte alls så farligt som jag trodde. Det är ganska frächt, människorna har varit trevliga. Det talar en massa med en, och när du ser ut som ett frågetecken, skrattar de lite, säger nåt åt grannen bredvid och fortsätter berätta historier för dig. Alla har en egen säng. Vissa är färdiga och ser ut som på sverigebåten, andra är fixade till två stolar och ett bord så man har nånstans att sitta. Det finns två stolar så att den som har sängen över dig också ska kunna sitta. Allt går ut på kommunikation. Den som har den nedre sovplatsen måste helt enkelt saga till när den vill gå och sova och då hoppar den andra upp. Ett sånhänt system skulle aldrig fungera i Finland. Alla är så tätt inpå varandra. Det finns extra madrasser och lakan så det blir nästan som en riktig säng. Lite mindre dock. Bara ca 70 cm bred och 180cm lång. Mig störde det ju inte så mycket, men de var många gubbars fötter som hände på utsidan i gången J Hela vagnen är i princip öppen men är ändå indelad i kupeér på 6 pers, 4 sängar på ena sidan och 2 på den andra. Jag vågar inte ta foton här inne, för det finns så mycket folk och de vill knappast bli fotade. När man kommer in i tåget går alla och byter om till skönare kläder och sätter på sig flip-flops eller morgontofflor. Det är en ganska familjär stämning här.
Här är en bild över en 3:e klass vagn "Platskart Платцкарт". Det såg ganska exakt ut såhär även i mitt tåg
I min kupé sover en äldre tant, en ensam gubbe och en familj med en jätte söt dotter på ca 3 år. På andra sidan sover jag och Vladimir. Jag nere och ”Valeri” uppe.
Vladimir är en lustig typ. Han har långt svart hår, svarta kläder, han tycker om heavy metal och skräckfilmer, han tycker inte om att lakan eller att sova i en säng, han sover hellre på soffor. Och så tycker han om blommorJ
Som en typisk finne började jag direkt läsa en bok då jag steg ombord på tåget, jag hade även satt musik i öronen för att inte bli störd av andra. Han fattade tydligen inte vinken för han började genast tala med mig. Han kan faktiskt lite engelska men byter ofta till ryska då han inte kommer på något ord. Vi har talat om allt möjligt, filmer, musik, Izhevsk, Ryssland, Finland, studier och blommor såklart. Helst skulle jag ha suttit tyst för mig själv men det kändes väldigt oartigt eftersom resten av passagerarna talade med varandra. Vare sig de kände varann eller hade något gemensamt. Jag försökte fejka att sova ibland men så fort som jag öppnade ögonen började han genast prata. Skulle han bara babblat på skulle de ha varit helt okej, men efter varje mening stannar han upp för att kolla om jag förstod. Såg jag ut som ett frågetecken försökte han förklara meningen i andra ord. Att nicka och le fungerade inte heller för han frågade frågor helatiden. Just nu sitter han också och tittar på mig och väntar säkert på att jag ska lyfta huvudet från skärmen så han sku kunna börja tala. Det tänker jag faktiskt inte göra. Vi har talat i stort sätt hela tågresan (som är 15h) förutom den fantastiska stunden på natten då man sku sova och fick vara ifred. Imorse då jag steg upp såg jag till att helatiden se jätte upptagen ut så han kanske sku fatta vinken, vilket har han delvis gjort.
Nu är det bara 1h kvar av tågresan. Det känns jätteskönt.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti