Domedagen

Vi sku hålla presentationer om våra universitet. Jag hade stressat hela dagen.... men så händer nåt underbart! En timme hade vi redan suttit och lyssnat på lärare och ryska studerandes upplevelser från sina utbyten. I pausen kommer huvudkoordinatorn fram till mig. Hon pratar snabbt och tyst på ryska men jag lyckas ändå urskilja de viktigaste... Min presentation har inte kommit fram. I mitt mail där jag förklarar min presentation är inte powerpointen bifogad. Hon frågar ifall jag sku råka ha presentationen med på en egen minnessticka. Nej, det har jag inte, och min presentation fungerar nog inte utan power pointen, säger jag. (Vilket delvis är sant eftersom jag designat den så att jag sku behöva tala så lite som möjligt och kommer helt ärligt inte ihåg vad allt som står på den).
Efter 3 år kan jag fortfarande inte använda ÅAs mail ordentligt. Tack och lov för det! Klumpen som funnits i magen hela dagen försvann så fort jag insåg att jag inte behöver stå upp framför hela auditoriet. Sku jag ha gjort det på flit sku jag säkert ha kännt mig lite dålig, men det här var ett ärligt misstag. Jag fick lungt luta mig tillbaka och lyssna på de andra presentationerna.
Så allt stressande var helt i onödan... igen. Men det är jag duktig på, att stressa upp mig över småsaker. Jag behöver knappast förklara hur jobbigt mitt liv för tillfället är, då jag bor i Ryssland, landet utan organiseringsförmåga.