Imorgon ska jag hålla en presentation om ÅA. Känns aningen meninglöst eftersom ingen knappast kommer förstå mig. Alla utbyteselever skulle egentligen hålla presentationen på ryska men de som ansåg sig ha alltför knappa ryskakunskaper fick hålla den på engelska :)
Det gör förstås saken inte mycket bättre. Få tycker om att hålla presentationer, de flesta tycker det är lite obekvämt och nervöst och så finns det de, som darrar som asplöv så fort de ställer sig framför en publik. Jag tillhör den sista gruppen. Många blir ofta förvånade över min fobi för att hålla presentationer. De som träffat mig vet att jag inte egentligen är någon blyg person. Jag kan tala med de flesta om det mesta, men så fort jag ska ställa sig framför en publik tappar jag all koncentrationsförmåga. Glömmer precis allt jag har planerat att säga, benen känns som om de sku ge vika vilken sekund som helst, pulsen ligger på 180, rösten blir mycket gäll och jag blinkar ovanligt lite.
Folk brukar säga; "-Oroa dig inte, -Det kommer vara över förrän du äns märket det, -Det kommer gå fint!"...men så är det aldrig. Varje minut där uppe är plågsam och känns som en evighet. Efteråt brukar jag dessutom inte ha en aning om vad jag just sagt.
Just nu funderar jag mycket seriöst på att fakea ett sjukdomsanfall imorgon. Det finns många saker jag är duktig på, men hålla presentationer är inte en av dem...
Det gör förstås saken inte mycket bättre. Få tycker om att hålla presentationer, de flesta tycker det är lite obekvämt och nervöst och så finns det de, som darrar som asplöv så fort de ställer sig framför en publik. Jag tillhör den sista gruppen. Många blir ofta förvånade över min fobi för att hålla presentationer. De som träffat mig vet att jag inte egentligen är någon blyg person. Jag kan tala med de flesta om det mesta, men så fort jag ska ställa sig framför en publik tappar jag all koncentrationsförmåga. Glömmer precis allt jag har planerat att säga, benen känns som om de sku ge vika vilken sekund som helst, pulsen ligger på 180, rösten blir mycket gäll och jag blinkar ovanligt lite.
Folk brukar säga; "-Oroa dig inte, -Det kommer vara över förrän du äns märket det, -Det kommer gå fint!"...men så är det aldrig. Varje minut där uppe är plågsam och känns som en evighet. Efteråt brukar jag dessutom inte ha en aning om vad jag just sagt.
Just nu funderar jag mycket seriöst på att fakea ett sjukdomsanfall imorgon. Det finns många saker jag är duktig på, men hålla presentationer är inte en av dem...
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti